Simone Amanda Josefina

Egentligen är livet är fullt av möjligheter. Man kan göra precis vad man vill. Det gäller att våga drömma, ha mål och tro på sig själv och sin förmåga. Har man bara viljan och tron är hälften vunnet. Inget kan hindra en. Ingen ska få hindra en. När det kommer till hur man väljer att forma sitt liv, vad man väljer att göra och inte göra, har ingen rätt att försöka få en att göra motsatsen. Man ska hela tiden lyssna till sitt inre och göra det som känns rätt för en själv. Behålla sitt jag.

Eventuella problem man stöter på ska inte ses som hinder, utan som utmaningar man måste klara för att utvecklas och bli starkare.

Klichéartat, men sant.

Idag var jag på stan och införskaffade de sista julklapparna, vilket innebär att jag för en gångs skull inte måste åka ner och panikhandla den 22:e december. Det är väldigt bra för att vara mig.

Jag längtar efter snö.

Om jag fattat saken rätt handlar det här med att finna sig själv /sin identitet om att man bygger upp grundläggande värderingar, synsätt, en egen livsfilosofi och liknande saker som man känner sig trygg med, som man kan stå för och som man kan leva efter (och som speglas i hur vi agerar, lever våra liv osv). 

Jag tror att vi formas och utvecklas av det vi är med om, våra upplevelser, erfarenheter, möten med människor, saker vi läser, saker vi hör, saker vi ser, saker vi drömmer om. Detta är något vi ständigt genomgår och påverkas av, borde inte det då ge effekt på de vi är, våra personer, våra indentiteter? Att identiteten, "jaget", är formbart beroende på vad vi är med om och genomgår i livet?

Eller kanske är det så att "jaget" är konstant, när vi väl funnit det. Och med jaget menar jag saker som nämns ovan; ens grundläggande värderingar, synsätt och livsfilosfi, men att det runt omkring ändras och utvecklas hela tiden.
Om man tar ett stort träd som exempel, där jaget är själva stammen och de mer föränderliga, utvecklingsbara detaljerna av jaget är grenarna. I början är stammen rätt liten och ynklig och följer med i vindens riktning, eftersom den inte hunnit växa sig tillräckligt stor och stabil för att klara såna prövningar. Med tiden blir stammen större, kraftigare, mer självständig och står kvar i sin ursprungsposition. Den har också fått en massa grenar, som ständigt ändrar form och utseende beroende på tiden och som bidrar till en bättre helhetsbild av trädet i stort.

Nej, jag har inte tagit något som ger hallucinationer och jag vet att jag svamlar. Det är bara det att jag tänker lite för mycket och måste få utlopp för det. Jag skriver det jag känner och den som inte orkar läsa eller tycker det är crap, okej för mig.

Det jag menar är att när man är ung kanske man har en stam att utgå från, men att man lätt viker sig för yttre påfrestningar och inte kan stå upp för den man är. Jag tror det tar väldigt många år (för många är det nog en livslång utmaning) innan man blir tillräckligt stor och stark för att man ska leva ut sig själv, sin personlighet och sin identitet utan att vika ner sig för motståndet. Vid den här tiden har man också många fler detaljer i sin identitet, eftersom man har betydligt fler erfarenheter, som utvecklas hela tiden och ändrar form beroende på vad vi genomgår.

Så det svåra tror jag inte är just det att finna sig själv, det svåra är istället att tillåta sig att vara sig själv i alla lägen, att inte låta sig påverkas av yttre faktorer som påverkar vår person. För lite så är det ju också, att det ofta sticker i andras ögon om man hela tiden står upp för den man är, det man gör, vad man tycker och vägrar göra något som strider mot ens värderingar. Jantelagen kommer direkt och bankar på dörren, för man ska inte tro att man är något, att man står över alla andra. Fast såna personer har inte fattat grejen, eftersom man inte tror att man är något, man bara vet att man är sig själv och lever därefter.

Nu när jag fått ur mig allt detta kan jag nog somna i lugn och ro, så nu får ett passande citat avsluta kvällen och det maffiga inlägget.

För att man ska förstå det egentliga budskapet måste man ibland se förbi vissa benämningar och formuleringar som i vanliga fall skulle ha fått en att fnysa redan vid första anblicken. Gör man det kan saker och ting som man innan klassat som meningslöst svammel utan verklighetsförankring, ge en otroligt mycket och öppna nya dörrar. Ge en nya kunskapar, nya insikter och nya synsätt. Det kan göra mer än vad man tror, mycket mer, har jag upptäckt de senaste veckorna.

Man måste vara lite mer öppen och inte döma allt för att det inte passar in i den omgivningsanpassade mall man själv målat upp helt enkelt. Think outside the box, som någon en gång sade. Sant.

Enligt de senaste prognoserna för helgens väder (som man egentligen inte kan lita på eftersom det är en flerdagarsprognos och SMHI ganska ofta har svårt att ens gissa vilket väder det ska bli nästa dag. Inte för att jag klagar, utan SMHI skulle vi ju inte få några prognoser alls och då är det ju många i detta i-land som skulle gå bananas), ser det ut som att jag äntligen kan göra det jag tänkt göra hur länge som helst. Då kan jag tänka mer på dessa saker som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Jädrans, vad jag älskar mina promenader.

Och nej, jag vet att mina tankar antagligen inte intresserar speciellt många, men det känns ändå bra att ventilera sig någonstans. Vanlig dagbok säger ni? Nej, jag är för bekväm för att skriva längre saker med blyertspenna och bläckpenna kan jag pga taskig teknik inte använda längre stunder, eftersom jag på något vänster alltid lyckas kleta ner mig själv med bläck så jag blir precis knallblå. Så nej. Nej.

Det måste vara rätt skönt att kunna vara 100% självupptagen, häva ur sig precis vad som helst, vägra ta ansvar och sen bli hyllad för att man provocerar. Känd för ingenting. Meningsfullt.

I fredags var jag barnvakt åt lillasyster hela dagen. Jag trodde att det, med tanke på hennes humör och mitt tvivelaktiga tålamod, skulle bli en hemsk dag med en massa bråk och skrik. Men ack så fel jag hade. Wilma var väldigt harmonisk och det var riktigt kul att få göra en massa "barnsliga" saker som man själv gjorde när man var liten. Det är något visst med att rita med gatukritor utanför porten, blåsa såpbubblor, bygga sandkakor, gräva ett stort hål som inte har någon som helst funktion, bygga med lego, göra torn med klossar som man sedan rasar, sjunga björnen sover och allt det där.
Just för tillfället skulle jag kunna göra vad som helst för att få vara två år igen. Jag blev så avundsjuk på Wilma när jag såg hur det lyste i hennes ögon och hörde henne skratta så där som bara barn kan när hon jagade såpbubblor, fick rasa tornet som jag för tionde gången byggt upp eller när jag för hundrade gången ritat ett äpple på gatan. Det skulle vara rätt skönt att kunna glädjas och må bra av sådana småsaker ett tag. Inte förstå vad som händer runt omkring en och inte behöva bekymra sig över saker. Slippa allt vad skola, ansvar och vuxenliv heter. Visst, jag uppskattar den åldern jag är i väldigt mycket och skulle inte vilja behöva gå igenom hela barndomen igen. Men bara för ett par dagar skulle jag vilja vara två år och fascineras av såpbubblor som om jag aldrig sett något vackrare eller skratta åt torn som rasar som om det är det roligaste som finns. Helt enkelt se på saker som om de vore nyupptäckta eller ha roligt åt de mest enkla händelserna. Så som barn gör.

För när blev livet så jävla komplicerat?

Det här med naturkunskap har aldrig riktigt varit min grej. Jag fick kämpa för att hålla uppe motivationen under A-kursen, så nu när det är B-kursen som gäller har jag fått mig en rejäl utmaning. Grejen är att jag helt enkelt inte kan gilla läget och ta till mig saker som atomer, modeller, vem som kom på det, elektroner, skal osv osv. Det beror inte enbart på mitt totala ointresse för hur allt är uppbyggt, nej nej. Det är snarare så att det känns så totalt meninglöst att försöka lära sig något från en lärare eller bok som hela tiden poängterar att "detta är något vi inte kan föreställa oss, det är för litet", "man vet inte säkert, men man kan anta" eller gör världens längsta, mest krångliga utläggning om hur något fungerar och vem som kom på det, för att sedan avsluta med ett "fast idag vet vi ju att detta inte stämmer och att det fungerar annorlunda egentligen". Jamen tack och hej då. Inte konstigt att man får psykbryt så här dagen innan prov och bara vill lägga sig i fosterställning i något hörn. 
Så om det finns någon som faktiskt tycker naturkunskap, generellt sett, är roligt och intressant, kan ni vara snälla och förklara för mig då? Förhoppningsvis kanske jag förstår hela grejen och inte längre skiter i saker jag varken kan se eller föreställa mig.

Det är i såna här tider, då naturkunskap, IFK:s kassa spel och diverse smågrejer sabbar ens annars rätt glada humör, det är bra att ha Jens och kaffe. De gör det helt enkelt lite lättare att ta sig igenom svackorna. Tack så mycket.

Jag kan inte sluta garva åt E-type och hans bråk med Max. Det är så kul att han tycker att de har "förvanskat" hans så kallade "verk" genom att använda den i deras reklamfilm mot hans vilja. Visst, fel att göra det och jag förstår att han blir grinig. Men tar han inte sig själv på lite väl stort allvar ändå? Jag menar, för det första, det går inte att förvanska något som från början är så fruktansvärt dåligt. För det andra kan man inte kalla något som är så fruktansvärt dåligt för verk. Man kan egentligen inte kalla det någonting. Det bara är liksom.
Det finns egentligen bara två sammanhang där den låten funkar:
1. 90-talskvällar
2. I den reklamfilm som nu blivit tillbakadragen pga E-type himself

Och den enda anledningen till att den funkar ens i dessa sammanhang, är för att det då blir jätteroligt. Just det, roligt som i "hahaha, vilken jävla låt". Inte bra. Roligt. Undrar om han förstår det här själv. Tror inte det.

Nu när jag ventilerat mig kan jag förhoppningsvis sova av mig värken i kroppen tills imorrn bitti. Imorrn m-å-s-t-e jag till skolan, eftersom vi har viktigt lektioner. Jävla bajsförkylning!