Simone Amanda Josefina

Då och då, inte alltför ofta, stöter man på något som sätter en jädra fart på tankeverksamheten. Det behöver inte vara stort eller speciellt över huvud taget, oftast är det små saker som man inte uppmärksammar annars, som sätter det största avtrycket.
Jag var med om en sådan situation härom dagen, då jag läste om en massa grejer en person skrivit om. Egentligen var det inget nytt för mig, eftersom jag själv har tänkt och grubblat över precis samma saker, men det var någonting speciellt i de orden och de meningarna som påverkade mig något oerhört. Det gick upp ett ljus för mig gällande en hel rad saker. Jag kunde liksom se allt jag varit med om, allt jag står för, allt jag lärt mig från fler perspektiv än vad jag tidigare gjort. Se det enkla i allt, det vackra och fina som finns inom allt och alla bara man tittar tillräckligt noga och se sin nuvarande livssituation som något bra som utvecklar en. Det kanske låter som en massa flummigt svammel, en massa blaha...Men det fick mig verkligen att tänka till och vilja ändra min inställning till saker och ting. Man måste inte ta hänsyn till alla måsten och allt man borde göra hela tiden, speciellt inte när de uppfyllda måstena inte ger någonting annat än menlös bekräftelse, om ens det. Allting behöver inte tas på sånt jävla stort allvar och behöver inte utföras med perfektion. Man kan helt enkelt bara flyta med viss del av tiden, låta det gå som det går och göra det man vill och det som känns rätt. Utom någon som helst kontroll och någon utarbetad plan att jobba efter.

För jag måste inte prestera mitt yttersta varje gång jag gör något, jag måste inte ta allt superseriöst och göra det som förväntas av mig. Jag måste inte och därför tänker jag inte.