Simone Amanda Josefina

Sen jag lyckades få en biljett till The Cure har jag gått och väntat på att det ska bli inställt, uppskjutet eller något liknande. Det har liksom känts som att det varit för bra för att vara sant. När vi åkte till Stockholm i lördags var jag totalt jävla opepp, antagligen av på grund av det jag just nämnde. Det var liksom ingen mening med att vara pepp, för det skulle ändå inte hända. Efter en hel del hängande på vandrarhemmet och en snabbmåltid på Donken gick vi till Hovet. Då började Shit-shit-shit-känslan komma krypandes, men jag var ändå övertygad om att det skulle komma något hinder i vägen. Vi kommer in på arenan ungefär 30 minuter innan de ska gå på. Vi går ner på parkett, knallar fram så vi står i första hagen väldigt nära scenen. Folk springer runt och plockar med instrumenten så där som man gör innan ett band ska spela, men innerst inne var jag fortfarande inte övertygad. Klockan blev rätt snart 20.30 och det var dags för dom att gå på. Nu började jag bli jävligt spänd, för det var ungefär vid den tidpunkten som jag började tänka att man kanske skulle få se dom i alla fall. Någon minut efter stod Robert Smith & co bara några meter framför mig. Jag stod och bara gapade under hela första låten. Det var en rätt sjuk känsla, eftersom jag varit så övertygad om att jag inte skulle få se dom av någon konstig anledning. Nu helt plötsligt stod dom där. Bara så där liksom. Några få meter fram bara. Även om jag lyckades komma tillbaka till verkligheten och njuta av låtarna så höll den känslan i sig under de tre(!) timmar de spelade.

Konserten i sig hade kunnat vara bättre (mycket bättre om man ska vara riktigt kritisk), men det är något som egentligen inte spelar någon som helst roll i det här läget. De hade kunnat komma upp i banandräkter och spelat mungiga och det hade ändå varit helt otroligt. Jag hade ändå stått där och gapat. För The Cure är The Cure. Robert Smith är Robert Smith. Så enkelt är det.