Usch

Jag är nervös. Jag vill kräkas. Jag vill sjunka under jorden och försvinna.
Så går det om man tar på sig den rollen.

Jag är jävligt trött på de där nu. Känns ju som att de bara borde låta oss vara, ska det aldrig ta slut? Förstår inte var de får all sin energi ifrån. Nästan så man blir lite imponerad av hur de orkar hålla på.
   Men hon är ändå äckligast av de alla. Drar nytta av att folk sprider sån där skit om oss, trots att vi tagit hand om henne under alla dessa år. Hoppas hon är nöjd nu.

   I helgen (och på lovet) ska jag ha massa kul. Det har jag bestämt. Då får man ur allt det där ur skallen. Folk vill jag träffa, massa folk. En massa kul folk. Musik ska jag lyssna. Massor av musik.
   KUL SKA JAG HA!

Och för er små, ja, kan inte komma på nått vettigt ord som beskriver er tillräckligt illa, jag hoppas en missbildad afrikansk elefant kommer och kör upp sin snabel i röven på er. Och medans ni skriker av smärta ska jag dansa runt er i ren triumf iklädd inget annat än ett par smutsiga converse (JA, de ska vara smutsiga, bara ni som inte fattar det, modefjollor) och en sliten gitarr. Jag ska sjunga på Håkan Hellström - Hurricane Gilbert, men endast denna textrad "Visst känns det fint att va vid liv..." om och om och om igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback