Flummiga tankar om det stora
Jag var med om en sådan situation härom dagen, då jag läste om en massa grejer en person skrivit om. Egentligen var det inget nytt för mig, eftersom jag själv har tänkt och grubblat över precis samma saker, men det var någonting speciellt i de orden och de meningarna som påverkade mig något oerhört. Det gick upp ett ljus för mig gällande en hel rad saker. Jag kunde liksom se allt jag varit med om, allt jag står för, allt jag lärt mig från fler perspektiv än vad jag tidigare gjort. Se det enkla i allt, det vackra och fina som finns inom allt och alla bara man tittar tillräckligt noga och se sin nuvarande livssituation som något bra som utvecklar en. Det kanske låter som en massa flummigt svammel, en massa blaha...Men det fick mig verkligen att tänka till och vilja ändra min inställning till saker och ting. Man måste inte ta hänsyn till alla måsten och allt man borde göra hela tiden, speciellt inte när de uppfyllda måstena inte ger någonting annat än menlös bekräftelse, om ens det. Allting behöver inte tas på sånt jävla stort allvar och behöver inte utföras med perfektion. Man kan helt enkelt bara flyta med viss del av tiden, låta det gå som det går och göra det man vill och det som känns rätt. Utom någon som helst kontroll och någon utarbetad plan att jobba efter.
För jag måste inte prestera mitt yttersta varje gång jag gör något, jag måste inte ta allt superseriöst och göra det som förväntas av mig. Jag måste inte och därför tänker jag inte.
Angående fröken Z
Det måste vara rätt skönt att kunna vara 100% självupptagen, häva ur sig precis vad som helst, vägra ta ansvar och sen bli hyllad för att man provocerar. Känd för ingenting. Meningsfullt.
Sökes: enkla svar på stora frågor
Att skriva en rapport om socielekters vara eller icke vara i detta land är inte det allra lättaste. Jag börjar på allvar idiotförklara mig själv för att jag valde det ämnet. Visst, det är ett ämne jag är sjukt intresserad av men i tider som dessa, då skolarbetet redan ligger som ett ton sten på axlarna, kanske man borde tagit något som det finns ett konkret svar på. Det verkar som att när det kommer till språkliga skillnader mellan de olika socialgrupperna måste man ta hänsyn till vilka sorts ord man använder sig av i själva jämförelsen, i vilken situation de används, att sociolekt går hand i hand med dialekt och en herrans massa andra saker. Det är i och för sig inte så jättejobbigt. Det kluriga är att alla undersökningar som innehåller ett fyrsidigt långt resultat, är skrivet på ett sådant korrekt fackspråk att de måste översättas till vanlig svenska innan man kan dra några slutsatser. När man gjort allt detta kommer man fram till att det fortfarande inte verkar finnas något svar, eftersom alla undersökningar visar olika saker och att det inte tycks finns något direkt samband mellan dessa. Det verkar också vara som så att de största skillnaderna finns inom de olika socialgrupperna och inte sinsemellan, vilket jag inte tror räknas som sociolekt eftersom man inom samma socialgrupp tillhör samma "klass". Eller? Herregud, jag har problem.
På tal om annat strosade jag längs södra promenaden för någon vecka sen. Det var en sådan där frisk höstdag med solsken och jag hade mysig musik i lurarna. Det blåste lite, så att löven föll från träden och virvlade runt på marken. Just då kom jag att tänka på hur otroligt vackert allt blir på hösten. Det är något visst med att se allt skifta från grönt till rött och att gå och sparka i lövhögar. Det känns så varmt och befriande på något sätt. Därför är Norrköping väldigt bra så här års, längs promenaderna och Åbackarna finns det många träd och löv att njuta av. Sen att Rhododendrondalen är världens bästa namn gör ju inte saken sämre. Jag gillar det.
Om man ändå fick vara två igen
I fredags var jag barnvakt åt lillasyster hela dagen. Jag trodde att det, med tanke på hennes humör och mitt tvivelaktiga tålamod, skulle bli en hemsk dag med en massa bråk och skrik. Men ack så fel jag hade. Wilma var väldigt harmonisk och det var riktigt kul att få göra en massa "barnsliga" saker som man själv gjorde när man var liten. Det är något visst med att rita med gatukritor utanför porten, blåsa såpbubblor, bygga sandkakor, gräva ett stort hål som inte har någon som helst funktion, bygga med lego, göra torn med klossar som man sedan rasar, sjunga björnen sover och allt det där.
Just för tillfället skulle jag kunna göra vad som helst för att få vara två år igen. Jag blev så avundsjuk på Wilma när jag såg hur det lyste i hennes ögon och hörde henne skratta så där som bara barn kan när hon jagade såpbubblor, fick rasa tornet som jag för tionde gången byggt upp eller när jag för hundrade gången ritat ett äpple på gatan. Det skulle vara rätt skönt att kunna glädjas och må bra av sådana småsaker ett tag. Inte förstå vad som händer runt omkring en och inte behöva bekymra sig över saker. Slippa allt vad skola, ansvar och vuxenliv heter. Visst, jag uppskattar den åldern jag är i väldigt mycket och skulle inte vilja behöva gå igenom hela barndomen igen. Men bara för ett par dagar skulle jag vilja vara två år och fascineras av såpbubblor som om jag aldrig sett något vackrare eller skratta åt torn som rasar som om det är det roligaste som finns. Helt enkelt se på saker som om de vore nyupptäckta eller ha roligt åt de mest enkla händelserna. Så som barn gör.
För när blev livet så jävla komplicerat?
Saker man inte kan se kan ge huvudvärk
Det här med naturkunskap har aldrig riktigt varit min grej. Jag fick kämpa för att hålla uppe motivationen under A-kursen, så nu när det är B-kursen som gäller har jag fått mig en rejäl utmaning. Grejen är att jag helt enkelt inte kan gilla läget och ta till mig saker som atomer, modeller, vem som kom på det, elektroner, skal osv osv. Det beror inte enbart på mitt totala ointresse för hur allt är uppbyggt, nej nej. Det är snarare så att det känns så totalt meninglöst att försöka lära sig något från en lärare eller bok som hela tiden poängterar att "detta är något vi inte kan föreställa oss, det är för litet", "man vet inte säkert, men man kan anta" eller gör världens längsta, mest krångliga utläggning om hur något fungerar och vem som kom på det, för att sedan avsluta med ett "fast idag vet vi ju att detta inte stämmer och att det fungerar annorlunda egentligen". Jamen tack och hej då. Inte konstigt att man får psykbryt så här dagen innan prov och bara vill lägga sig i fosterställning i något hörn.
Så om det finns någon som faktiskt tycker naturkunskap, generellt sett, är roligt och intressant, kan ni vara snälla och förklara för mig då? Förhoppningsvis kanske jag förstår hela grejen och inte längre skiter i saker jag varken kan se eller föreställa mig.
Det är i såna här tider, då naturkunskap, IFK:s kassa spel och diverse smågrejer sabbar ens annars rätt glada humör, det är bra att ha Jens och kaffe. De gör det helt enkelt lite lättare att ta sig igenom svackorna. Tack så mycket.