Om man ändå fick vara två igen
I fredags var jag barnvakt åt lillasyster hela dagen. Jag trodde att det, med tanke på hennes humör och mitt tvivelaktiga tålamod, skulle bli en hemsk dag med en massa bråk och skrik. Men ack så fel jag hade. Wilma var väldigt harmonisk och det var riktigt kul att få göra en massa "barnsliga" saker som man själv gjorde när man var liten. Det är något visst med att rita med gatukritor utanför porten, blåsa såpbubblor, bygga sandkakor, gräva ett stort hål som inte har någon som helst funktion, bygga med lego, göra torn med klossar som man sedan rasar, sjunga björnen sover och allt det där.
Just för tillfället skulle jag kunna göra vad som helst för att få vara två år igen. Jag blev så avundsjuk på Wilma när jag såg hur det lyste i hennes ögon och hörde henne skratta så där som bara barn kan när hon jagade såpbubblor, fick rasa tornet som jag för tionde gången byggt upp eller när jag för hundrade gången ritat ett äpple på gatan. Det skulle vara rätt skönt att kunna glädjas och må bra av sådana småsaker ett tag. Inte förstå vad som händer runt omkring en och inte behöva bekymra sig över saker. Slippa allt vad skola, ansvar och vuxenliv heter. Visst, jag uppskattar den åldern jag är i väldigt mycket och skulle inte vilja behöva gå igenom hela barndomen igen. Men bara för ett par dagar skulle jag vilja vara två år och fascineras av såpbubblor som om jag aldrig sett något vackrare eller skratta åt torn som rasar som om det är det roligaste som finns. Helt enkelt se på saker som om de vore nyupptäckta eller ha roligt åt de mest enkla händelserna. Så som barn gör.
För när blev livet så jävla komplicerat?