Simone Amanda Josefina

Det här med naturkunskap har aldrig riktigt varit min grej. Jag fick kämpa för att hålla uppe motivationen under A-kursen, så nu när det är B-kursen som gäller har jag fått mig en rejäl utmaning. Grejen är att jag helt enkelt inte kan gilla läget och ta till mig saker som atomer, modeller, vem som kom på det, elektroner, skal osv osv. Det beror inte enbart på mitt totala ointresse för hur allt är uppbyggt, nej nej. Det är snarare så att det känns så totalt meninglöst att försöka lära sig något från en lärare eller bok som hela tiden poängterar att "detta är något vi inte kan föreställa oss, det är för litet", "man vet inte säkert, men man kan anta" eller gör världens längsta, mest krångliga utläggning om hur något fungerar och vem som kom på det, för att sedan avsluta med ett "fast idag vet vi ju att detta inte stämmer och att det fungerar annorlunda egentligen". Jamen tack och hej då. Inte konstigt att man får psykbryt så här dagen innan prov och bara vill lägga sig i fosterställning i något hörn. 
Så om det finns någon som faktiskt tycker naturkunskap, generellt sett, är roligt och intressant, kan ni vara snälla och förklara för mig då? Förhoppningsvis kanske jag förstår hela grejen och inte längre skiter i saker jag varken kan se eller föreställa mig.

Det är i såna här tider, då naturkunskap, IFK:s kassa spel och diverse smågrejer sabbar ens annars rätt glada humör, det är bra att ha Jens och kaffe. De gör det helt enkelt lite lättare att ta sig igenom svackorna. Tack så mycket.