När orken tryter
Det känns konstigt att inte må dåligt på lördagar. Annars brukar man ligga i soffan med fylleångest, skallebank och diverse onyttigheter. Men inte idag, nej, nej. Den dagen var igår och eftersom det var skola igår kunde det inte bli på det sättet. Det är det bästa med att torsdag har blivit den nya utgångsdagen. Man har bara ett par timmar i skolan på fredagen (8-13 känns ju inte alltför jobbigt) och sen kan man vila hela helgen och slipper vara märkt även på måndagen. Helnice.
Idag har jag gjort ett ärligt försök att plugga. Jag tänkte göra klart artikeln till textkommunikationen och filmanalysen, eftersom det ligger närmst i tiden så att säga. Det gick ju käpprätt åt helvete. Istället har jag filat på rapporten till naturkunskapen som ska in i nästa vecka. Eftersom jag inte vet hur noga man måste göra den (det stod bara en "korrekt utformad rapport") så kan jag ha överdrivit och gjort det alltför seriöst. Men bättre det än för dåligt.
Det känns att hösten börjar slå till på allvar nu. I början var jag optimistisk och kände att det trots allt skulle bli rätt skönt. Tyvärr har optimismen förvandlats till rädsla. Rädsla för att det ska bli mörkt och kallt, rädsla för tomhet och ensamhet och för att falla in i samma gamla mönster. Det där jävla mönstret som bara förstör och bryter ner allt bit för bit. Den senaste tiden har jag börjat sakna en utomstående person, en hel oberoende, att diskutera och resonera kring allt med. Någon som inte vet hur allt ligger till och därför kan ge mig råd anpassade av mitt perspektiv. Som inte drar in en massa kringliggande detaljer som jag inte vill behöva ta hänsyn till. Någon som helt enkelt finns där för mig, enbart mig och ingen annan.
Det är rätt kul hur man kan byta batterier i tekniska prylar när de inte orkar längre och fylla på bensin när bilarna inte längre vill rulla, men man kan inte fylla på en människas ork när den tagit slut.
Idag har jag gjort ett ärligt försök att plugga. Jag tänkte göra klart artikeln till textkommunikationen och filmanalysen, eftersom det ligger närmst i tiden så att säga. Det gick ju käpprätt åt helvete. Istället har jag filat på rapporten till naturkunskapen som ska in i nästa vecka. Eftersom jag inte vet hur noga man måste göra den (det stod bara en "korrekt utformad rapport") så kan jag ha överdrivit och gjort det alltför seriöst. Men bättre det än för dåligt.
Det känns att hösten börjar slå till på allvar nu. I början var jag optimistisk och kände att det trots allt skulle bli rätt skönt. Tyvärr har optimismen förvandlats till rädsla. Rädsla för att det ska bli mörkt och kallt, rädsla för tomhet och ensamhet och för att falla in i samma gamla mönster. Det där jävla mönstret som bara förstör och bryter ner allt bit för bit. Den senaste tiden har jag börjat sakna en utomstående person, en hel oberoende, att diskutera och resonera kring allt med. Någon som inte vet hur allt ligger till och därför kan ge mig råd anpassade av mitt perspektiv. Som inte drar in en massa kringliggande detaljer som jag inte vill behöva ta hänsyn till. Någon som helt enkelt finns där för mig, enbart mig och ingen annan.
Det är rätt kul hur man kan byta batterier i tekniska prylar när de inte orkar längre och fylla på bensin när bilarna inte längre vill rulla, men man kan inte fylla på en människas ork när den tagit slut.
Punktera min tro och släck mitt hat
all min längtan, allt jag har
Ge mig din hand eller ett ankare
bara något som sätter stopp
all min längtan, allt jag har
Ge mig din hand eller ett ankare
bara något som sätter stopp
Glömska
Rätt kul att jag varenda eviga fredag glömmer bort att lyssna på Karlavagnen. Ska det vara så förbannat svårt?
Tankar om den långhåriga (E)typen
Jag kan inte sluta garva åt E-type och hans bråk med Max. Det är så kul att han tycker att de har "förvanskat" hans så kallade "verk" genom att använda den i deras reklamfilm mot hans vilja. Visst, fel att göra det och jag förstår att han blir grinig. Men tar han inte sig själv på lite väl stort allvar ändå? Jag menar, för det första, det går inte att förvanska något som från början är så fruktansvärt dåligt. För det andra kan man inte kalla något som är så fruktansvärt dåligt för verk. Man kan egentligen inte kalla det någonting. Det bara är liksom.
Det finns egentligen bara två sammanhang där den låten funkar:
1. 90-talskvällar
2. I den reklamfilm som nu blivit tillbakadragen pga E-type himself
Och den enda anledningen till att den funkar ens i dessa sammanhang, är för att det då blir jätteroligt. Just det, roligt som i "hahaha, vilken jävla låt". Inte bra. Roligt. Undrar om han förstår det här själv. Tror inte det.
Nu när jag ventilerat mig kan jag förhoppningsvis sova av mig värken i kroppen tills imorrn bitti. Imorrn m-å-s-t-e jag till skolan, eftersom vi har viktigt lektioner. Jävla bajsförkylning!
Stenmarkland
Jag tror jag börjar bli sjuk. Eller så är det ett sådan där konstigt "må-piss-i-ett-dygn-för-att-sedan-må-hur-bra-som-helst-grej". Hur som helst har jag kli i halsen, ont i kroppen och extra glansiga ögon. Men man ska inte gnälla, nej nej, då får jag väl influensa bara för det.
Idag skulle det egentligen blivit ett besök på Jan Stenmarks utställning nere i stan. För er som inte vet kan jag berätta att Jan Stenmark är...Ptja, Jan Stenmark. En kille, eller man rättare sagt, som gör sjukt roliga serier. Jätteroliga verkligen.
Tyvärr är det tydligen bara öppet där torsdag - söndag, så vi fick förflytta dagens aktivitet framåt i tiden. Så länge man hinner med att se den så är jag nöjd.
Nu ska jag gå och läsa Marcus Birro-bok. För har jag inte läst den kan jag inte anaylsera den. Kan jag inte analysera den känns mitt MVG i Svenska B jädrans långt borta. Och så går det ju inte att ha det.
Jag tänker avsluta detta inlägg med dagens citat och lite Jan Stenmark. Bara för att ni ska förstå vad det är jag pratar om.
"Men jag har ingen framtid...Jag är ju hårdrockare!"
Klasskompis-Tomas har nått långt vad det gäller självinsikt.
Idag skulle det egentligen blivit ett besök på Jan Stenmarks utställning nere i stan. För er som inte vet kan jag berätta att Jan Stenmark är...Ptja, Jan Stenmark. En kille, eller man rättare sagt, som gör sjukt roliga serier. Jätteroliga verkligen.
Tyvärr är det tydligen bara öppet där torsdag - söndag, så vi fick förflytta dagens aktivitet framåt i tiden. Så länge man hinner med att se den så är jag nöjd.
Nu ska jag gå och läsa Marcus Birro-bok. För har jag inte läst den kan jag inte anaylsera den. Kan jag inte analysera den känns mitt MVG i Svenska B jädrans långt borta. Och så går det ju inte att ha det.
Jag tänker avsluta detta inlägg med dagens citat och lite Jan Stenmark. Bara för att ni ska förstå vad det är jag pratar om.
"Men jag har ingen framtid...Jag är ju hårdrockare!"
Klasskompis-Tomas har nått långt vad det gäller självinsikt.
Jag behöver mer
Ibland vet man varken ut eller in. Ibland känns saker och ting väldigt långt borta, ibland väldigt nära. Ibland längtar man så mycket efter något att det gör ont när man ligger i sin säng och inte kan sova. Det blir så jävla jobbigt att andas när man vill ha något så mycket, men uppenbarligen inte kan få det. Det är så jävla frustrerande alltihop.
Jag har varit väldigt märkt av helgens festligheter. Utgång med överdrivet stor alkoholkonsumtion både fredag och lördag var kanske inte det allra smartaste, men jävlar vad roligt vi hade. Men som sagt, idag var jag tröttare än någonsin och att ta sig igenom den ändå korta dagen var en ansträngning. Hur som helst bör jag ta en vit period nu. Enligt min planering ska ju levern hänga med ett tag till och då kan man ju inte hålla på så här vareviga vecka. Speciellt inte när man får ett "Hej...igen." Inget allvarligt egentligen, men det får en att tänka till lite.
Det börjar även kännas att skolan dragit igång. Jag kan inte minnas att ett läsår börjat i det här sjuka tempot. Sen har jag ju aldrig börjat sista året förut heller i och för sig, men det här är ju bara sinnessjukt. En bokanalys, en rapport (alltså en riktig som på universitetet), en folder, en filmanalys, ett prov på filmhistorien inom loppet av några veckor. Lägg på ett fett projektarbete på det också. Hej och hå, vad vi ska ta livet av dagens ungdomar. Inte nog med att vi ska vara smala, snygga, ha coola grejer och de rätta kläderna, knulla som kaniner utan att vara lösaktiga och klara av att ta klivet från barn till vuxna liksom. Närå, nej, nej, nej.
Livskris? Ja, kanske.
Can't see nothin' in front of me
Can't see nothin' coming up behind
I make my way through this darkness
I can't feel nothing but this chain that binds me
Lost track of how far I've gone
How far I've gone, how high I've climbed
On my back's a sixty pound stone
On my shoulder a half mile of line
Jag har varit väldigt märkt av helgens festligheter. Utgång med överdrivet stor alkoholkonsumtion både fredag och lördag var kanske inte det allra smartaste, men jävlar vad roligt vi hade. Men som sagt, idag var jag tröttare än någonsin och att ta sig igenom den ändå korta dagen var en ansträngning. Hur som helst bör jag ta en vit period nu. Enligt min planering ska ju levern hänga med ett tag till och då kan man ju inte hålla på så här vareviga vecka. Speciellt inte när man får ett "Hej...igen." Inget allvarligt egentligen, men det får en att tänka till lite.
Det börjar även kännas att skolan dragit igång. Jag kan inte minnas att ett läsår börjat i det här sjuka tempot. Sen har jag ju aldrig börjat sista året förut heller i och för sig, men det här är ju bara sinnessjukt. En bokanalys, en rapport (alltså en riktig som på universitetet), en folder, en filmanalys, ett prov på filmhistorien inom loppet av några veckor. Lägg på ett fett projektarbete på det också. Hej och hå, vad vi ska ta livet av dagens ungdomar. Inte nog med att vi ska vara smala, snygga, ha coola grejer och de rätta kläderna, knulla som kaniner utan att vara lösaktiga och klara av att ta klivet från barn till vuxna liksom. Närå, nej, nej, nej.
Livskris? Ja, kanske.
Can't see nothin' in front of me
Can't see nothin' coming up behind
I make my way through this darkness
I can't feel nothing but this chain that binds me
Lost track of how far I've gone
How far I've gone, how high I've climbed
On my back's a sixty pound stone
On my shoulder a half mile of line