Simone Amanda Josefina

Det känns konstigt att inte må dåligt på lördagar. Annars brukar man ligga i soffan med fylleångest, skallebank och diverse onyttigheter. Men inte idag, nej, nej. Den dagen var igår och eftersom det var skola igår kunde det inte bli på det sättet. Det är det bästa med att torsdag har blivit den nya utgångsdagen. Man har bara ett par timmar i skolan på fredagen (8-13 känns ju inte alltför jobbigt) och sen kan man vila hela helgen och slipper vara märkt även på måndagen. Helnice.

Idag har jag gjort ett ärligt försök att plugga. Jag tänkte göra klart artikeln till textkommunikationen och filmanalysen, eftersom det ligger närmst i tiden så att säga. Det gick ju käpprätt åt helvete. Istället har jag filat på rapporten till naturkunskapen som ska in i nästa vecka. Eftersom jag inte vet hur noga man måste göra den (det stod bara en "korrekt utformad rapport") så kan jag ha överdrivit och gjort det alltför seriöst. Men bättre det än för dåligt.

Det känns att hösten börjar slå till på allvar nu. I början var jag optimistisk och kände att det trots allt skulle bli rätt skönt. Tyvärr har optimismen förvandlats till rädsla. Rädsla för att det ska bli mörkt och kallt, rädsla för tomhet och ensamhet och för att falla in i samma gamla mönster. Det där jävla mönstret som bara förstör och bryter ner allt bit för bit. Den senaste tiden har jag börjat sakna en utomstående person, en hel oberoende, att diskutera och resonera kring allt med. Någon som inte vet hur allt ligger till och därför kan ge mig råd anpassade av mitt perspektiv. Som inte drar in en massa kringliggande detaljer som jag inte vill behöva ta hänsyn till. Någon som helt enkelt finns där för mig, enbart mig och ingen annan.

Det är rätt kul hur man kan byta batterier i tekniska prylar när de inte orkar längre och fylla på bensin när bilarna inte längre vill rulla, men man kan inte fylla på en människas ork när den tagit slut.