Simone Amanda Josefina

Idag blev det officiellt att jag ofta säger onödiga saker. Som om det inte var nog kommer de i såna situationer som man inte kan relatera till det jag säger över huvud taget. Menmen, jag får vända det till min fördel och säga att det är en av de saker som gör mig söt och charmig. Eller nått.

För er som suttit och undrat med spänning hur det gick med hela Elin-Italien-stanna-eller-inte-stanna-grejen så kan jag meddela att hon valde att komma hem. Tur var väl det. Antar att italienare inte är så roliga som de verkar. Eller så är det köttbitens lasagne som lockar. Vem vet.

Om ca. 30 minuter ska jag till ryskan. Det är rätt kul det här med onsdagar faktiskt. Man vaknar på morgonen och har jordens ångest för den långa dagen och allt det där. Första lektionen är en pina, dels för att vi har matte, dels för att man kommer närmre och närmre ryskan. Framåt lunch börjar ångesten och frustrationen förvandlas till...jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det. Men det är som att man blir så uppgiven och ängslig att man inte kan göra annat än att skratta åt eländet. Så då blir man glad ända fram tills ryskan börjar. Då kommer ångesten tillbaka, eftersom Svetlana är en slags version av hur Hitler skulle vara som språklärare. Om han hade varit ryss alltså.
När man väl kommer hem runt 18-hugget kommer en blandning av lättnad och ångest. Lättnad över att helvetesdagen är slut, ångest eftersom man vet att man har tre A4-sidor med glosor uten översättning att lära sig och att det om en vecka är onsdag igen. Angående det sistnämnda så vet jag att man absolut inte ska tänka så, men det gör jag ändå. Av någon konstig anledning. 

I helgen kanske det blir dubbelfest och nästa helg är det klassfest. Jag har alltså tre chanser att dränka min onsdagsångest med diverse...fruktjuicer. Hoppas bara Elin joinar den här gången.

Hejhej osv osv.

Ch-ch-Changes

Igår hade jag min första lektion med Svetlana. Svetlana är från Ryssland. Hon pratar bara på ryska,  till och med när hon ger instruktioner. Sen skriver hon upp de ord hon sagt på tavlan för att vi ska lära oss dom, men hon skriver ingen översättning. Alltså har man efter en lektion 2 A4-sidor med ryska glosor utan översättning som vi ska kunna till veckan därpå. Vi har skrotat arbetssättet som inkluderar läroböcker också. Man ska bara prata, prata, prata. Detta är väldigt svårt för oss eftersom vi under vårat första år bara fick lära oss ord som kompositör, goddag, vad är klockan och så vidare. Men det spelar tydligen ingen roll, för vi ska prata ändå. Prata, prata, prata. Men lär sig allra bäst så, tycker Svetlana. Och det är Svetlana som bestämmer, så vi får göra som Svetlana vill och prata på. Fast vi inte kan.

Idag åker Elin till Stockholm för att därifrån flyga till Milano imorgon. Jag är inte ett dugg avis.
Detta blir den första helgen på länge helt utan henne. Tur att Frida har lovat att ta hand om mig. Det kan bli kul i busken.
Vi är nog alla en smula rädda för att Elin ska fastna hos någon snygg, italiensk karl som är Vogue-modell och att hon aldrig kommer tillbaka. Hoppas hennes köttbit gjorde en tillräckligt god lasagne som hon helt enkelt inte kan leva utan. Vi får la se hur det blir med den saken.

För någon dag sen drömde jag att jag skulle bli bortgift. Man skulle kunna tro att jag var deppig eftersom det inte verkar alltför roligt att behöva gifta sig med någon man inte känner. Men tvärtom var jag väldigt glad, eftersom killen ifråga hade rika morföräldrar som hade fixat en rätt skaplig lägenhet till oss. De skulle även ge oss pengar till mat och andra grejer man behöver. Man skulle kunna ta detta som ett bevis på hur långt jag skulle kunna gå för att kunna flytta hemifrån NU. Så om någon med eget boende behöver en fru så är det bara att höra av sig!

Jag har hunnit med mycket sen sist, faktiskt.

Först, Singstar-kväll med tjejorna. Mycket trevlig tillställning måste jag få säga. Vi fick även ett skönt avbrott från Svenska Hits i och med att Melinda hade med sig sina spel; 80's och Anthems. Det förstnämnda var bäst. Jag var sämst, för jag kan inte sätta toner direkt.

Anton, den lyckosten, har ju lyckats flytta hemifrån och grejer. Så i lördags var det inflyttningsfest-fast-ändå-inte, eftersom han inte flyttade in förrns på söndagen. Han borde därför ha fest rätt snart igen som kan vara den officiella inflyttningsfesten så ändrar vi den första till inför-flytten-festen. Eller nått.
Detta var även det en mycket, mycket, mycket trevlig tillställning. Jag har fastnat mer och mer för att enbart vara aningens salongsberusad på sådana här events, det hela går ju liksom mycket bättre då. Plus att vissa dricker för hela gänget så att säga. Ibland hamnar de även i lövhögar och sånt där.
Hur som helst så spenderade jag större delen av tiden i köket, där vi dyrkade David Hasselhoff (även kallad Hoffis <3) vid vårat fina altare, spelade Uno och bara snackade. Det var mysigt.

Imorse när vi kom till skolan satt det en stor lapp på entrédörren. "Ryskan på de Geer Onsdag 7/11 är inställd." Jag och Elin gav ifrån oss några glädjetjut eftersom det innebar att vi fick sluta 14 istället för 17.30. Det är ju alltid trevligt. Det negativa är att lektionen innan lovet också var inställd = vi halkar efter ännu mer + att man blir lite orolig över om det hänt Blanka något. Det är väl antagligen någonting som snart kommer fram.
Senare på förmiddagen hade vi handikappsinformation i aulan. Jag tycker det är ett väldigt bra initiativ, då vi får höra berättelser direkt från människor som har nått slags handikapp eller funktionshinder. I slutet fick vi se en film där människor med olika besvär medverkade och berättade om sina liv. Tyngdpunkten låg framför allt vid samlivet och så där. Mitt under allt ihop kommer det helt plötsligt bilder på ett par som vuxenkramas, så att säga. När man såg hur mannen började squeeza kvinnas ass rätt brutalt blev det liiite väl genant för min del så jag tittade bort. Jag hann fästa blicken på något annat i ungefär 1 sekund innan alla i hela aulan skrek ungefär "AAAAWH!". Jag tittar upp och ser ett manligt könsorgan i ett "Hej-hej-hallå-här-är-jag-tillstånd". Chocken över att de visade sådana bilder på ett sådant här event grep nog tag i de flesta skulle jag tro. Ingen visste hur de skulle reagera så det slutade med ett enda stort skratt. Det roliga är att det inte var något vanligt "Ha-ha-vi-är-17-år-och-skrattar-fortfarande-åt-sex-skratt", utan nu hörde man verkligen osäkerheten i allas röster. Det var något nytt och spännande. Verkligen.

Imorrn är det matteprov och det är jag ledsen över.

Hej hej leverpastej!