Simone Amanda Josefina

Idag blev det officiellt att jag ofta säger onödiga saker. Som om det inte var nog kommer de i såna situationer som man inte kan relatera till det jag säger över huvud taget. Menmen, jag får vända det till min fördel och säga att det är en av de saker som gör mig söt och charmig. Eller nått.

För er som suttit och undrat med spänning hur det gick med hela Elin-Italien-stanna-eller-inte-stanna-grejen så kan jag meddela att hon valde att komma hem. Tur var väl det. Antar att italienare inte är så roliga som de verkar. Eller så är det köttbitens lasagne som lockar. Vem vet.

Om ca. 30 minuter ska jag till ryskan. Det är rätt kul det här med onsdagar faktiskt. Man vaknar på morgonen och har jordens ångest för den långa dagen och allt det där. Första lektionen är en pina, dels för att vi har matte, dels för att man kommer närmre och närmre ryskan. Framåt lunch börjar ångesten och frustrationen förvandlas till...jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det. Men det är som att man blir så uppgiven och ängslig att man inte kan göra annat än att skratta åt eländet. Så då blir man glad ända fram tills ryskan börjar. Då kommer ångesten tillbaka, eftersom Svetlana är en slags version av hur Hitler skulle vara som språklärare. Om han hade varit ryss alltså.
När man väl kommer hem runt 18-hugget kommer en blandning av lättnad och ångest. Lättnad över att helvetesdagen är slut, ångest eftersom man vet att man har tre A4-sidor med glosor uten översättning att lära sig och att det om en vecka är onsdag igen. Angående det sistnämnda så vet jag att man absolut inte ska tänka så, men det gör jag ändå. Av någon konstig anledning. 

I helgen kanske det blir dubbelfest och nästa helg är det klassfest. Jag har alltså tre chanser att dränka min onsdagsångest med diverse...fruktjuicer. Hoppas bara Elin joinar den här gången.

Hejhej osv osv.

Ch-ch-Changes