Hej, en vår tack!

Nu är jag i riktigt stort behov av lite vår. Lite sol, lite värme, lite blommor och sådant skulle verkligen förgylla min vardag. Trippa runt på förmiddagspromenad med lite Håkan i lurarna och en kaffe i handen. Det blir helt enkelt inte bättre än så.

Idag var det ryska igen då. Det var rätt lugnt faktiskt, trots att Svetlana var på bara mig första halvan av lektionen. Det var tydligen bara jag som skulle läsa, översätta och se allmänt dum ut. Men det gör inget, den bju'r  jag på. Tur att Puff Daddy gör att ryskan inte blir så tråkig längre.

Nu har jag även uppgraderats i NT-systemet lite grann. Jag har fått börja på UngNT nu, istället för Popcorn. Det känns mycket bra, då jag får skriva om saker som inte rör godis, studsbollar osv. osv. Inte för att  det är något fel med grejerna som sådana, blir bara lite tröttsamt i längden. Men som sagt, nu blir det lite mer sånt som även jag kan ha lite glädje av att få skriva. Och Olov och de andra (de tre som var där) verkar ju vara väldigt trevliga människor också. Grejt.

Eftersom jag på grund av envis, elak förkylning (som nu är inne på sin...tolfte dag) inte kunde vara med på drinkkväll i lördags var jag då pepp på annat. Som tur var hade Elin redan fixat fram aktiviteter till nästa helg. Då blir det Jell-O-shotkväll. Det låter faktiskt ännu mer spännande än drinkkväll måste jag säga. Det blir intressant.

Imorrn är det torsdag och jag är jättetrött.


There's always room for Jell-O!

You know how it is, wake up feeling blue and
everything that could be wrong is including you.
Black clouds and rain and pain in your head
and all you want to do is stay in bed.

But if you do that you'll be missing the world,
because it doesn't stop turning whatever you heard.
If you do that you'll be missing the world. You
have to get up get out and get gone!

You know how it is, wake up feeling green,
sick as a dog and six times as mean.
You don't want to sing you don't want to play.
You don't want to swing you don't want to sway
All you want to do is nothing on a day like today.

But if you do that you'll be missing the world,
because it doesn't stop turning whatever you heard.
If you do that you'll be missing the world.
You have to get up get out and get gone!
Get up get out and have some fun.
You have to get up get out and get gone!
Get up get out and get it on. Get up get out and get gone!
You have to get up get out and get living. This is really it.

Telefooon!

Jag skulle bara meddela att min telefon har kommit, vilket innebär att jag kanske kommer slänga iväg en massa onödiga sms bara för att jag kan. Och så där. Jag är glad.

Sen är det Kent. Kent är det.

However big I ever feel, it's never enough.
Whatever I do to make it real, it's never enough.
In any way I try to speak, it's never enough, never enough.
However much I try to speak, it's never enough.

<3-day och sånt där. Tillsammans med Open.

Jag har aldrig gillat alla hjärtans dag. Känns så meningslöst att köpa choklad, blommor, kort, nallebjörnar, mjukishjärtan, geléhjärtan osv. osv. till den man tycker om bara för att det står i almanackan att det är en sådan dag som man ska göra det på. Exakt samtidigt som alla andra gör det. Nej, då tycker jag det är mer gulligt och romantiskt med spontana inköp av blommor och choklad. Jag menar, man uppskattar väl det mer om någon dyker upp vilken random jävla dag som helst med en bukett blommor och bara "Varsågod, det här får du av mig av ingen speciell anledning förutom den att jag tycker om dig så mycket." Eller nått. Är inte det mycket bättre?
Hur som helst hade vi här hemma bestämt att vi i alla fall skulle äta middag tillsammans eftersom det är något som inte händer så ofta längre. Det blev en helt vanlig wokis från Woktime. Så där enkelt. Jag hade gjort en tårta till efterrätt. Det var duktigt.

Den här veckan har gått sjukt fort och imorrn är det redan fredag. Det kommer antagligen bli en Singstarkväll om inget kommer i vägen, som att jag somnar så fort jag kommer hem till exempel. Efter fredag kommer lördag och då är det IFK på förmiddagen, sen middag och sedan Kent i Himmelstalundshallen. Man har inte hunnit smälta The Cure förrns det är dags för nästa grej med andra ord. Kommer väl antagligen bli så att jag står där och stirrar surt på Jocke Berg och muttar något om att "Du är ju inte Robert..." Fast den attityden kanske man inte ska ha.
Henrik kommer in från Linköping också för att delta i middagen och Kenten. Det blir trevligt, eftersom han inte är här så ofta. Niiice.

I can't take it anymore, this it I've become,
this is it like I get when my life's going numb.
I just keep moving my mouth, I just keep moving my feet,
I say I'm loving you to death like I'm losing my breath.
And all the smiles that I wear, and all the games that I play,
and all the drinks that I mix, and I drink until I'm sick,
and all the faces I make, and all the shapes that I throw,
and all the people I meet, and all the words that I know,
makes me sick to the heart. Oh I feel so tired...

Han med rufsigt hår och utkletat smink har ett band.

Sen jag lyckades få en biljett till The Cure har jag gått och väntat på att det ska bli inställt, uppskjutet eller något liknande. Det har liksom känts som att det varit för bra för att vara sant. När vi åkte till Stockholm i lördags var jag totalt jävla opepp, antagligen av på grund av det jag just nämnde. Det var liksom ingen mening med att vara pepp, för det skulle ändå inte hända. Efter en hel del hängande på vandrarhemmet och en snabbmåltid på Donken gick vi till Hovet. Då började Shit-shit-shit-känslan komma krypandes, men jag var ändå övertygad om att det skulle komma något hinder i vägen. Vi kommer in på arenan ungefär 30 minuter innan de ska gå på. Vi går ner på parkett, knallar fram så vi står i första hagen väldigt nära scenen. Folk springer runt och plockar med instrumenten så där som man gör innan ett band ska spela, men innerst inne var jag fortfarande inte övertygad. Klockan blev rätt snart 20.30 och det var dags för dom att gå på. Nu började jag bli jävligt spänd, för det var ungefär vid den tidpunkten som jag började tänka att man kanske skulle få se dom i alla fall. Någon minut efter stod Robert Smith & co bara några meter framför mig. Jag stod och bara gapade under hela första låten. Det var en rätt sjuk känsla, eftersom jag varit så övertygad om att jag inte skulle få se dom av någon konstig anledning. Nu helt plötsligt stod dom där. Bara så där liksom. Några få meter fram bara. Även om jag lyckades komma tillbaka till verkligheten och njuta av låtarna så höll den känslan i sig under de tre(!) timmar de spelade.

Konserten i sig hade kunnat vara bättre (mycket bättre om man ska vara riktigt kritisk), men det är något som egentligen inte spelar någon som helst roll i det här läget. De hade kunnat komma upp i banandräkter och spelat mungiga och det hade ändå varit helt otroligt. Jag hade ändå stått där och gapat. För The Cure är The Cure. Robert Smith är Robert Smith. Så enkelt är det.


It's not a case of doing what's right,
it's just the way I feel that matters.
Tell me I'm wrong, I don't really care.
It's not a case of share and share alike,
I take what I require.
I don't understand, you say it's not fair.
You expect me to act like a lover,
consider my moves and deserve the reward.
To hold you in my arms and wait, and wait,
wait for something to happen.
It's not a case of telling the truth,
some lies just fit the situation.
You call me a liar, you would anyway.
It's not a case of aiming to please,
you know you're always crying.
It's just your part in the play for today.

Det är inte lätt att börja bli vuxen.

Dagarna bara flyger iväg. Det är väldigt skönt på ett sätt, men samtidigt rätt läskigt. Jag har lyckats intala mig själv att jag faktiskt fyller 18 om inte alls så länge. Så nu tror jag på det. Det är roligt hur något man längtat efter de senaste tre åren plötsligt är något man är skitskraj inför. Det känns som att man måste börja ta tag i saker och ting. Göra det man ska göra när man är 18. Som allas tjat om körkort till exempel. Var man än är på skolan nu för tiden så är det alltid någon som säger något om halvljus, teoriprov, halka, hur illa det gick när man råkade köra fel i rondellen eller hur ens pappa fullkomligt vrålade BROOOMSA och hur man då höll på att köra av vägen. Man skulle då kunna tro att jag blir stressad, eftersom jag själv inte ens har övningskört. Men nej, nej, så är det faktiskt inte. Det är nog mer  så att man får lite ångest över att man inte kan komma på var alla år tog vägen. Det känns som om det var igår folk runt omkring en snackade om Ektorpsdiscot hit och söt-fotbollsklass-kille dit, och nu helt plötsligt ska de här människorna sätta sig i en bil och köra runt. Icke sa Nicke, det går jag inte med på.

Sen kan det ju också vara som så att jag snart blir myndig, har levt i hela 18 år, och känner att jag inte direkt...tja, gjort någonting kanske är fel att säga. Men något i den stilen.

Idag har jag återigen fått några sådana där uppenbarelser som gör att vissa saker börjar klarna. Det är dagens "skönt men läskigt" nummer 2. Helt plötsligt bara, typ som när en ballong spricker fast inte lika högljutt, slog det mig. Efter år av tankar, grubblerier och sönderanalyserande så är just den punkten avklarad. Det är nästan så att jag ringer upp en person, som en gång i tiden gjorde allt för att hjälpa mig att klara upp allting, och skriker ut att jag äntligen förstår, att logiken hänger ihop nu. Som ett slags avslut på något sätt.

Så nu när man fått ordning på allt och vet hur det egentligen ska vara, är det väl bara att börja agera efter det. Eller bara och bara, det är nog inte så lätt. Men jag hoppas det går mycket smidigare än vad själva förarbetet gjorde, för annars blir det...tungt. Typ. Eller något sånt.

I cover myself in water, the pearls are good for me
Staying resting on the seaside, resting, the air is good to breathe
Clear sky, clear from trouble, this day's meant for me
This day's mine without worries