Simone Amanda Josefina

Det gör lite ont när man vill ge så otroligt mycket, men inte har förutsättningarna för att kunna göra det. Man får liksom stå i bakgrunden som en statist och bara se på när alla andra klarar det man själv inte klarar. Jag vet att ingen kan klandra mig, att det inte är det som räknas i längden, men jag vill också kunna känna mig delaktig i det stora leendet och lysande ögonen. Känna att jag också har en av huvudrollerna.

Den här veckan har jag två tunga stenar att kasta ur min ryggsäck. Fast jag kommer vara väldigt nöjd om jag bara gör mig av med den ena. Sen är det ju frågan om man ska ta det större eller mindre först. Tar man det mindre först kan det vara bra som "uppvärmning". Tar man det större är det en mycket större tyngd man får bort från sina axlar direkt och då kanske det andra inte blir lika ansträngande. Det tål att funderas på.

The only baggage you can bring,
is all that you can't leave behind