Simone Amanda Josefina

I helgen var det Göteborg med sis som gällde. Jag har nog sagt det förut, så jag ber om ursäkt för upprepningen, men varje gång man kommer till Gbg känns det som man kommer hem. Nu får man inte tolka det som att jag inte känner mig hemma här i Norrköping eller att jag inte trivs, för det gör jag verkligen. Det är bara så konstigt att det i en stad man aldrig besökt mer än ett par dagar då och då, känns så fruktansvärt hemma. Så när man väl kommer hem blir det, trots att jag älskar min hemstad, några deppiga dagar då man bara längtar tillbaka.

Hur som helst så var det Håkan, som så många gånger förr, som gällde. Jag tror det också är något som det har tjatats väldigt mycket om här i bloggen genom åren, så det är ingen mening med att berätta hur fantastiskt det var att se honom. Sen så går det egentligen inte att beskriva med ord, det är helt enkelt något som man måste uppleva för att förstå. Alltså blir det meningslöst i dubbel bemärkelse.

Förutom Håkan var det ju även IFK som gällde då. IFK mot IFK. Göteborg mot Norrköping alltså. På Ullevi. Med tanke på hur IFK (mitt IFK alltså) spelat den senaste tiden hade man väl inga större förhoppningar om några poäng. Trots det ska man, enligt mig, stötta sitt lag och det är ju alltid spännande att vara på Ullevi. I alla fall, fram tills 43:e (eller något sånt) minuten kändes det som att vi mycket väl skulle kunna spela till oss tre poäng. Det var då självmålet kom och efter paus rasade allt. Det var faktiskt lite pinsamt att se hur illa de spelade och att det rann iväg till 4-0 var ju inte kul över huvud taget.  

Trots det var det en toppenhelg och nästa Gbg-besök och Håkan-konsert måste bokas in snarast. För mitt välmåendes skull.