Simone Amanda Josefina

I helgen var det Göteborg med sis som gällde. Jag har nog sagt det förut, så jag ber om ursäkt för upprepningen, men varje gång man kommer till Gbg känns det som man kommer hem. Nu får man inte tolka det som att jag inte känner mig hemma här i Norrköping eller att jag inte trivs, för det gör jag verkligen. Det är bara så konstigt att det i en stad man aldrig besökt mer än ett par dagar då och då, känns så fruktansvärt hemma. Så när man väl kommer hem blir det, trots att jag älskar min hemstad, några deppiga dagar då man bara längtar tillbaka.

Hur som helst så var det Håkan, som så många gånger förr, som gällde. Jag tror det också är något som det har tjatats väldigt mycket om här i bloggen genom åren, så det är ingen mening med att berätta hur fantastiskt det var att se honom. Sen så går det egentligen inte att beskriva med ord, det är helt enkelt något som man måste uppleva för att förstå. Alltså blir det meningslöst i dubbel bemärkelse.

Förutom Håkan var det ju även IFK som gällde då. IFK mot IFK. Göteborg mot Norrköping alltså. På Ullevi. Med tanke på hur IFK (mitt IFK alltså) spelat den senaste tiden hade man väl inga större förhoppningar om några poäng. Trots det ska man, enligt mig, stötta sitt lag och det är ju alltid spännande att vara på Ullevi. I alla fall, fram tills 43:e (eller något sånt) minuten kändes det som att vi mycket väl skulle kunna spela till oss tre poäng. Det var då självmålet kom och efter paus rasade allt. Det var faktiskt lite pinsamt att se hur illa de spelade och att det rann iväg till 4-0 var ju inte kul över huvud taget.  

Trots det var det en toppenhelg och nästa Gbg-besök och Håkan-konsert måste bokas in snarast. För mitt välmåendes skull.

Det är rätt kul att man på en skoldag som är fruktansvärt kort, kan klanta sig så fruktansvärt mycket. Jag visste med mig att detta skulle hända någon gång, ändå hade jag inte förberett mig. Grejen är att jag kommer ut från lektionen och upptäcker att jag inte har mina nycklar. Efter lite letande och springade kommer jag fram till att jag antagligen, för första gången under de två åren man varit på skolan, låst in nycklarna i skåpet. Det blir en liten fan-helvete-piss-skit-reaktion över det hela.
Jonathan har tyvärr ingen extra tröja med sig så jag blir alltså tvungen att bryta upp låset för att komma åt min jacka. Man vill ju inte cykla i kortärmat ända till stan tänker jag. Så jag hämtar vaktis som med  världens största låsavbitaregrej, tillsammans med hjälp av sina saftiga muskler, bryter upp låset. Jag packar ner alla saker, som jag inte ens vet varför jag har i skåpet, som jag antar att folk kan tänkas ta av någon anledning, vilken vet jag inte riktigt. Det var bland annat; två paket batterier, en IFK-halsduk och tre cd-skivor. Väskan blev full.
Jag trampar ner till stan i racerbilsfart och irrar ett havlt varv för lång (är fortfarande förvirrad efter renoveringen av Domino) innan jag kommer till Clas Ohlson. Jag köper ett nytt lås och trampar om möjligt ännu fortare tillbaka till skolan. Eftersom jag är en sådan som stressar upp mig över saker och ting alldeles för mycket, hade jag fått upp en bild i huvudet av hur folk, under de 15 minuterna jag var borta, hunnit upptäcka att mitt skåp var utan lås och trashat allt innehåll. Som tur var upptäcker jag att allt i skåpet såg rätt orört ut, så det var bara att andas ut och sätta på det nya låset.  

Så allt ordnade sig till slut. Det var snällt av Elin också att låna ut pengar till det nya låset så jag slapp åka hem på väg till stan. Det hade ju stressat upp mig ännu mer och jag hade antagligen legat med blödande magsår just nu.

Tänk vad i-landsproblem kan ställa till det för en alltså. Ack ack.